Intervju 1 - jämförd med en karusell

Nu har jag precis klarat av min telefonintervju. En timme innan utsatt tid började jag ångra mig, undrade vad fan jag gett mig in på och ville skita i allt. Det kändes som när jag skulle åka Uppswinget på Liseberg för 3 år sen: Jag satte mig i karusellen, vi spändes fast och jag insåg att vi skulle slängas över kanten på ett berg utan att vara fastspända mer än runt midjan. Då kände jag att det ville jag inte vara med om. Men jag satt kvar, precis som jag genomförde intervjun idag. Såklart!

Jag tror det gick bra. För det mesta kändes det bra, och vi skrattade många gånger, både jag och intervjuaren. Det är väl positivt - eller? Han verkade tycka att mina svar var bra. Mina frågor under "rollspelet" (som inte var ett rollspel när det väl kom till kritan) var jättebra, alla rätt sa han. Under uppfattningstestet missade jag EN sketen siffra. Lite surt, och så här i efterhand önskar jag att jag hade försäkrat honom om att jag i verkligheten skulle ha bett kunden upprepa telefonnumret om jag var osäker.

När jag berättade att jag gillade spel sa han att jag skulle passa in bra i hans team. Ibland fick jag knappt svara på frågan, han sa "yes, good" fast jag egentligen inte hunnit komma fram till svaret än. En fråga hade jag inget svar på, så den fick vi hoppa över, pinsamt nog. Han frågade vad min chef på mitt nuvarande jobb skulle säga om mig, och jag allt jag lyckades trycka ut var "Han skulle säga att det gör mitt jobb bra. Hoppas jag!"

Ju mer jag tänker på intervjun, desto fler negativa saker kommer jag på. För det är ju såklart det man fokuserar på och minns... Men om jag skriver här och nu att det kändes bra under intervjun, så kan jag gå tillbaka och läsa det när jag börjar tvivla. Måste vänta hela helgen och kanske till på tisdag innan jag får veta om jag får jobbet eller inte...

Uppswinget. Bild lånad härifrån.